Dag 28: 28 steg – Tävlingsledtråd nr 6

Den här helgen har varit så otroligt känslosam, min älskade Riva blev jättedålig igår och fick akut åka in till veterinären, där visade det sig att hon fått livmodersinflammation. Hon opererades akut och det visade sig också att det läckt ut var i buken.  Det var en olidligt lång väntan innan de slutligen ringde och berättade att allt gått bra och att hon hade varit uppe på benen. Det är segt virke i tanten! Idag hade hon lite dåliga blodvärden, men dessa var på väg upp och hon var ovanligt pigg med tanke på ingreppet, vi bestämde att hon skulle ligga kvar en natt till för säkerhetsskull med tanke på blodvärdena.
Många tårar har trillat både av oro, förtvivlan och sen av hopp och lättnad. Min fantastiska fina underbara lilla hund som trots sina 11år är med på alla upptåg, springer som en valp i skogen, spårar klockrent, som aldrig säger nej till ett träningspass, som funnits i familjen sen barnen var pyttesmå, som alltid är glad, go och vänligt sinnad till allt och alla.
Den dagen hon försvinner kommer bli så fruktansvärt svår inte bara för mig utan för hela familjen, som tur var var det inte nu! Älskade hund måtte du leva många många lyckliga år till!!!

 

Dag 28: 28 steg och Tävlingsledtråd nr 6

Min Riva

Då har vi kommit fram till Riva min Border-Collie. Är man som jag uppväxt på en Schäferkennel och bara kört Schäfer så är det inte helt naturligt att byta ras så där. Därför var det ganska mycket hemlighetsmakeri kring henne, jag tänkte vem kan motstå en söt valp så jag hämtade hem henne och bjöd sen hem mina föräldrar som blev något förvånade. Flugsnapparen som pappa kallar henne.

Varför lämnade jag då rasen Schäfer? (Jag vill inte kalla det att jag lämnade, jag tar bara ett litet uppehåll.) Jag har skrivit om det förut, jag är nyfiken och jag har en bucketlist på raser som jag vill leva med och träna innan jag dör och B-C var en av raserna på den listan. Det är så extremt berikande att träna olika typer av hundar och jag är så glad att jag fått/får möjligheten att göra det.

Det finns en uppfattning om att B-C`s i stort sett är färdiga från start, att de är extremt lätta och visst de allra flesta är lättlärda, arbetsvilliga och lättmotiverade. Men! Man ska inte glömma bort att de lika lätt lär sig fel, att många av dem väldigt lätt hamnar i låsningar (det ligger i rasen att kunna fixera vid det de vallar och naturligtvis finns den egenskapen med även i annan träning,) de är känsliga och kan lätt bygga på sig rädslor av olika slag.

Att gå från Schäfern som spottar i nävarna och säger kom igen till allt, till en B-C som känner av minsta lilla humörsvängning och som sa hej då om jag var det minsta irriterad (behövde inte vara på henne) var en omställning som hette duga. Att bli petnoga med kriterierna för att allt fastnade fort och att ofta behöva stanna upp och tänka till för att jag fick någon annan extra rörelse på köpet än vad jag faktiskt just då tränade, ett exempel är när jag tränade bakbenssrörelse på kloss och samtidigt fick med en konstig huvudrörelse (fick kämpa ett tag med att få bort den.) Tajming fick helt enkelt en ny innebörd.

Riva växte upp med två Schäfrar, små barn, hästar, hundpensionat på gården och en matte som just fått upp ögonen för klickerträning, jag tror allt detta bidrog till att hon idag är en väldigt stabil, oberörd och orädd hund. Hon har alltid varit med överallt: på kurser, när jag gått med pensionatshundar, när jag var ute och red, på läger, i lekparker, på barnvagns turer osv.

Jag hade en plan redan från start jag ville inte ha en B-C som klättrade på väggarna, därför var jag noga med att lära henne slappna av i olika miljöer. Jag ville inte att hon skulle bli skottberörd, eftersom jag ville tävla bruks. Jag startade därför tidigt med ”ljudträning” hon fick som valp leta godis under skrammelgrejer, jag gick vid pistolskyttebanan och där lekte vi. Jag tränade ofta till ljudet från en skott/åska/smällar CD och jag körde uppletande med skott i bakgrunden.
Jag jobbade också mycket med antilås träning, alltså orka släppa saker som rör sig, inte fixera vid något, allt genom positiv träning. Jag jobbade mycket med externbelöningar och störningar. För att få måste man göra och ju fortare man gör ju fortare kommer man åt det man vill ha, detta har jag jobbat mycket och grundligt med.

Är hon då en hund utan rädslor? Ja idag är hon en trygg hund som visst kan bli skrämd men det är för helt normala saker som jag också kan hoppa till för.

När hon var unghund och allmänt spökig blev hon rädd för en skogsmaskin som körde på klubben där vi tränade och flydde av planen, när hon till slut kom tillbaka efter övertalning var hon skärrad och blockerad, så jag tog med henne satte mig på trappen till stugan i närheten av maskinen och där satt vi utan att göra något, när han tog lunch och maskinen tystnade gick vi fram till den, jag började prata med maskinen och berömde henne allteftersom hon blev modigare och modigare och efter någon halvtimme letade hon gömda godisar på maskinen. När föraren kom tillbaka gick vi tillbaka till trappen och satt och tittade på, detta höll jag på med en hel vecka och efter den veckan reagerade hon bara positivt på maskiner. Vad som hade hänt om vi inte löst upp situationen vet jag inte, jag kan bara spekulera, hade jag sätt mig i bilen när hon blivit rädd och kört därifrån, hade hon då kunnat beträda en appellplan igen? Hade hon kunnat möta en skogsmaskin på gatan? Hade rädslan senare smittat över på andra fordon? Tja jag vet inte, men jag är glad att jag la en vecka på att jobba bort den rädslan. Vad skogsmaskinföraren tänkte kan jag lätt gissa, tror de tankarna kan ha inkluderat en tvångströja och psykakuten 😉

Den här lilla hunden kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta den otroliga resan som jag gjort med henne är svår att beskriva. Jag utvecklades oerhört mycket som tränare och allt som jag lärt mig genom henne är jag så otroligt glad och tacksam för, hon har lärt mig innebörden av ordet fingertoppskänsla, att ha tålamod, att inte vara rädd för att det ska bli fel utan se felen som en viktig del av träningen, att se alla problem som roliga utmaningar. Hon är en underbar hund på alla sätt och vis. Hon blev en lysande liten brukshund som briljerar i skogen och sedan en liten lydnadsstjärna som intar alla tävlingar med en viftande glad svans, hon är alltid på i exakt rätt ögonblick och ställer upp i vått och torrt, dag som natt. Genom henne öppnade sig en dörr till toppskiktet i lydnaden, hon tog mig till talangtruppen vidare till spetsgruppen ut på rankingtävlingar med fina resultat och sen ut på SM där hon återigen bevisade vilken otrolig hund hon är och om några månader är det dags för nästa SM.
Hon må vara liten men i mitt liv är hon en av de största!

Text: Jessica Johansson

_G6Q9960

 

Humor i en liten kolaböna, Inka min Australian Kelpie

Inka är en hund med glimten i ögat, mycket humor och myror i benen. Jag tror inte jag haft ett enda träningspass med henne där jag inte skrattat. Hon är lättlärd och alltid träningssugen.

Mat är Inkas stora passion det finns ingen hund som inhalerar maten som hon gör, men i träning smäller ändå leksak högre, kanske för att jag redan från start lekt, lekt och åter lekt.

Hon funkar fint ihop med andra hundar så länge de inte är på henne för mycket, då säger hon ifrån och sen är det oftast bra med det, de andra hundarna lyssnar och de kan fortsätta leka på ett bekvämare avstånd. Hon älskar dock andra Kelpies mest, de har samma språk.
Inka är en social hund och älskar både barn och vuxna men är tidigt tränad att skvallra och gör det nu på allt levande, jag litar på henne fullständigt så fort vi får ett möte oavsett om hon är lös eller kopplad så kommer hon in till mig och tar kontakt.

Trots att hon är en hund med massor av energi så har hon en fin avknapp och kan slappna av i de flesta miljöer, vilket gör henne lätt att ha med överallt.

En av utmaningarna med Inka (och rasen överlag) är att de är väldigt smarta vilket gör att man måste vara en kreativ och fantasifull tränare. Man får helt enkelt inte bli för förutsägbar, hon är nämligen en mästare på att räkna ut och vill gärna göra innan och dessutom lägga till lite eget. Det är också dessa egenskaper som gör att all träning blir så otroligt rolig, hon spexar gärna med glimten i ögat i träningspassen.
Det är som att hon tänker: – aha nu vet jag exakt hur det ser ut! Då kan jag själv! och så addera jag lite extra krydda. Den här egenskapen gör att jag hela tiden måste försöka ligga steget före henne. Förändra, förnya och vara smartare än henne (vilket inte alltid är helt lätt.)

Det tog inte många tävlingar innan hon förstod den settingen, trots att jag kedjat en hel del så har det varit långt ifrån tillräckligt, därför kommer mitt stora fokus framöver ligga på just kedjor och uthållighet. Jobba länge utan belöning och fortsätta ta i.
Hon är definitivt den mest välgrundade hund jag haft och jag är väldigt nöjd med alla grunder, detaljer och moment som hon kan, hon utför dem så nära min målbild man kan komma.
Jag har höga mål för henne och allt hänger på mig!

Min dotter tränar henne i agility vilket fungerar väldigt bra Inka lyssnar och anpassar sig fint. Emelie är en duktig tränare och många av de fina grunder hon lägger för agilityn kan jag dra nytta av i både lydnad och brukset och naturligtvis vice versa lydnadsgrunderna har kommit väl till pass i agilityträningen exempelvis en bra stadga.

Om jag fick ge lite råd till andra kanske blivande Kelpie ägare så skulle det vara följande:

De är ofta lätta att belöna med godis och det är lätt att bli bekväm och ta det de gillar mest men även om godis smäller högre bygg upp lekintresset och ta tidigt in lekbelöningar i träningen och utveckla dem vidare. Det har man stor nytta av i träningen. Till slut kanske de faktiskt tom smäller högre än godiset.

Har du fått en Kelpie med mycket myror i benen? Troligtvis! Lägg då tid på stadgeövningar.

En hund med mycket energi kan ha svårt att hantera frustration, det kan pysa över i olika beteenden, ljud exempelvis. Om det händer fundera såklart på hur du lägger upp träningen, är det för svårt? Går det att göra lättare? Det kan vara lösningen, men om denna frustration kommer varje gång det blir lite jobbigt tex när vi shapar bör vi lära hunden att hantera frustrationskänslan. I Inkas fall handlade det om skall, blev det jobbigt började hon skälla, jag la därför upp en strategi som gick ut på att lära henne hantera frustrationen på ett annat sätt än att låta. Jag lekte igång henne ordentligt, la sedan en riktigt god godis på golvet med handen över, hon började skälla, jag var tyst och fortsatte att hålla handen över godisen, när hon efter en stund tystnade tog jag bort handen och hon fick varsågod att ta den. Sen upprepade jag samma sak, för varje gång skällde hon mindre och mindre tills hon till slut var helt tyst, för varje gång ökade jag dessutom på tiden som hon skulle vara tyst innan hon fick ta godisen. Ganska snart började hon se vad som lönade sig. Om beteendet sen visade sig i träningen, avbröt jag och började denna procedur igen. Det var inga större bekymmer att jobba bort detta beteende men hade det fått fortgå så fanns det risk för att det kunde eskalera och blir ett problem.
Så blunda inte för frustrationsproblem (om de dyker upp,) jobba med dem tidigt.

Ha med dem överallt och även om de vill hälsa på allt och alla, glöm inte att du ska vara den viktigaste. Jag vill tidigt lära mina hundar att få en lite mer neutral inställning till sin omgivning, genom att bla träna kontakt med andra som stör och genom skvallerövningar. Att välja mig först ska alltid löna sig.

Avslappning är naturligtvis viktigt, läs mer om hur jag tänker kring den träningen i mitt förra inlägg.

Det här är en ras med en stor portion humor var rädd om den sidan för den är underbar!

 

Text: Jessica Johansson

Iphone 140929 094

 

 

Vem är den där Frö!? och hur jag resonerar kring henne

Jag har fått förfrågan flera gånger om att skriva lite om de olika individerna/raserna jag tränar och hur jag tänker kring dem. Först ut är Frö en Belgisk Malinois:

Jag har alltid varit nyfiken på rasen och i många års tid sagt att jag någon gång ska ha en och nu var det dags, eller ja egentligen kanske inte men nu blev det så ändå.

En sak som jag reflekterat över i mina möten med rasen genom olika kurser under åren är att de snabbt kan gå in i låsningar exempelvis i kampen och att saker händer och det händer snabbt, handla utan att tänka och det är väl det som gör dem lite till hundvärldens actionstjärnor.
I tävlingssammanhang är det bra när saker händer snabbt men gärna med lite hjärna inkopplad därför har jag med tanke på detta lagt mycket fokus på självbehärskningsövningar, alltså lära valpen tidigt att hantera sina känslor och orka kontrollera dem genom:

Omvänt lockande – genom att avstå får man

Allt hunden vill ha går genom mig

Göra för att få

Stadga

 

Det här är helt klart en ras som behöver jobba för att vara tillfreds, mental stimulans är jätteviktigt. Om jag utgår från Frö som nu är 6 månader så har hon ett stort bit behov hon gnager på det mesta hon kommer åt (benkontot är stort. ) Hon bär gärna på pinnar ute, hon har också stor jaktinstinkt, spring triggar igång henne oavsett om det är andra djur, grejer eller människor som susar förbi, hon jagar då gärna ikapp och biter. Därför har det varit väldigt viktigt att få kontroll på detta, vi nyttjar ju jakten i exempelvis leken och i skyddet ska hunden göra just detta – springa efter och bita. Jag vill alltså lära henne i vilka situationer det är okej och vilka situationer som man måste behärska den här instinkten. Den här träningen bygger jag genom självkontroll övningar och genom att lära henne att jag sitter på nyckeln till allt hon vill ha. Gör man så får man, men det går genom mig och jag kan då styra upp det hon ska få.

Hon är väldigt uppmärksam och medveten om allt som sker runt om henne därför jobbar jag mycket med kontakt och fokus, orka släppa allt runt omkring oss och gå in i bubblan med mig. Jag miljötränar henne och utsätter oss för mycket olika typer av störningar, andra människor, hundar, vilt (har nyttjat fält med massa änder på nu i vårtid) bullriga miljöer och miljöer där det då och då dyker upp människor. Vi tränar då små korta pass av fokus, vi leker också mycket, sen vilar vi och då får hon skvallerträna, jag belönar då att hon vänder kontakten tillbaka mot mig när hon får syn på något.

Alla de här beteendena skulle kunna leda till mycket bråk och korrigeringar och visst händer det i vardagen att jag måst ta tag och stoppa henne, men man får inte glömma att den här typen av hund gärna triggas av konflikt och att det då kan ha en motsatt effekt – gå i kamp är väldigt kul! Därför väljer jag hellre att lära in önskat beteende genom förstärkning, det är dessutom väldigt mycket mer effektivt.

 

Hon är en riktig knähund, mys, sitta och ligga nära, kura ihop sig och bli klappad har funnits med sen vi hämtade hem henne och det känner nog många malleägare igen.

 

En stor utmaning är hennes självständighet, Frö är en hund som ”kan själv” redan när jag tittade på henne vid fem-sex veckor stack hon gärna iväg själv med någon leksak i munnen, jag har därför tidigt försökt hjärntvätta henne med att komma in till mig med föremål, jag vill att det ska vara hennes första tanke när hon springer och griper något, in snabbt tillbaka till mig.
En stor fördel med självsäkerheten kommer i skogen, vi har gjort lite uppletande övningar och hon är helt suverän på att leta uthålligt och självständigt. Samma gäller spårarbetet.

 

Vi har påbörjat grunderna för skyddsarbetet genom rena lekövningar och jobbar med fina hållbara grunder för IPO- och brukslydnaden. Jag har bla lagt fokus vid omvänt lockande, stadga, kroppskontroll, ingångar, position, kontakt, apporteringsdelar, targetövningar, runda, uthållighetskedjor och triggers för fart och fokus.

 

Vad är det jag förstärker egentligen

 

Jag vet hur lätt det är att omedvetet förstärka oönskade beteenden, med en stor hund blir det extra viktigt att hela tiden fundera över vilket beteende som faktiskt blir förstärkt. Här kommer några exempel: Hunden hetsar, stressar och gnäller innan den får spåra, eftersom spåret är en belöning kommer beteendet som händer före spåret förstärkas och därmed befästas och troligtvis eskalera. Alltså är hundens sinnesstämning innan spåret viktigt, jag vill inte att hunden bränner batterierna redan innan spårarbetet, detta gäller givetvis även inför all annan träning så som uppletande, sök, rapport, skydd, lydnadspass osv…
Generellt i min träning med heta hundar lär jag dem att enda sättet att få träna är att ta det lugnt och slappna av, inte genom att tvinga dem till det (för det går inte) utan genom att de själva får komma underfull med vad som lönar sig och inte. Det kräver mycket tålamod och många upprepningar innan hunden ser ett mönster, nämligen att den själv genom sitt beteende kan påverka vad som sker härnäst.
I lydnadsträningen kan det se ut så här: jag tränar ett kort pass hemma, inne – går sen och sätter mig (med en god bok exempelvis) i ögonvrån håller jag koll på hunden, den kanske går runt, pockar på min uppmärksamhet (vilket jag ignorerar) – efter mer eller mindre lång tid går den kanske och lägger sig – då belönar jag detta genom att genast starta ett nytt litet träningspass. Detta upprepas sedan ända tills jag ser att hunden kopplar ihop det – alltså ser mönstret och där med snabbt lägger sig efter passet – då ökar jag på tiden, hunden får ligga kvar några sekunder innan jag startar ett nytt pass. I början kommer hunden ligga med hög förväntan på ett nytt träningspass men jag höjer då kriterierna genom utökad liggtid och därefter vill jag se att hunden så småningom börjar blunda och verkligen slappna av, gärna somna vilket är slutmålet.
När jag sen ska ta ut den här träningen ser jag till att vi börjar i en störningsfri miljö där hunden känner sig trygg och då börjar jag om, tar med en stol och belönar bara att hunden lägger sig i  början, ofta kan vi gå betydligt fortare fram eftersom hunden snabbt känner igen mönstret, utöka miljöstörningarna successivt. Se också till att du i början har koppel på ute, annars är risken stor att hunden springer runt och självbelönar sig med allt annat som naturen har att erbjuda.

Det allra bästa är om man redan från start kan lära in god vanor och förstärka önskvärda beteenden, att lära nytt är betydligt lättare än att lära om. Så jag funderar alltid på vilket beteende som blir förstärkt, är det ett önskvärt beteende? Om inte vad vill jag ha istället och vad ser hunden som belöning i  den givna situationen.
Om jag har en hund som skäller när jag tränar den andra hunden och då växlar och börjar träna hunden som skällde, då förstärker jag skällandet, om jag istället inväntar tystnad och då startar upp träningen så kommer jag förstärka tystnaden, men man ska vara medveten om att just träningen i sig är ganska oväsentligt i den här träningen, fokus ligger istället vid beteendet som ska upprepas innan, därför kan jag i själva träningspasset göra små enkla korta grejer.
Utan många upprepningar och kriteriehöjningar kommer hunden inte gå framåt i träningen, då kommer vi bara stå att stampa på samma ställe utan att ta oss vidare.
Det här gäller ju alla raser så klart men för mig känns det än viktigare med en stor hund som frampå ska tränas i skyddsarbete. Många skyddshundar bygger upp en oerhörd förväntan och frustration, vilket kan yttra sig i stress, ljud, hets och blockeringar, men samma gäller här, belöning är att få springa på figgen, vad som händer innan blir extremt viktigt. Det här är svårt men genom att tänka på det i alla olika situationer både stora och små så lär man hunden att hantera sina känslor och snabbt förstå vad som lönar sig och inte och vi kommer då snabbare och snabbare till resultat. Träningen kräver massa tålamod och att man är väldigt konsekvent.
Jag vet att jag alltid tänker att jag ska skynda långsamt och att det ibland är svårt att motstå alla frestande tävlingar, men med Frö tror jag inte jag kommer ha något val, vi kommer behöva tiden på oss för att bli ett starkt team tillsammans.

Text: Jessica Johansson
11011837_643120192455084_5280321913571831821_n