Det är så lätt att ta hundens beteende personligt, hunden gör något som vi anser är fel och vi svarar genom att bli irriterade, frustrerade, arga, besvikna, ledsna…

Det är mänskligt, det finns nog ingen hundtränare som ärligt kan säga att det aldrig har hänt.

Hunden pekar finger åt mig, hör jag ofta och jag förstår vad personen menar, för visst kan det kännas så, men det är ju INTE så på riktigt.

Hunden gör vad den tjänar på att göra oavsett vad vi tycker om det, den gör inte saker för att irritera oss eller göra oss arga.

När Cråka snor en penna från mitt skrivbord och springer iväg med den är det inte för att göra mig förbannad, det är för att hon vill ha min uppmärksamhet, oavsett om den är bra eller dålig, det är ändå uppmärksamhet.

När hon vägrar gå av planen efter ett träningspass så är det inte för att göra mig irriterad det är för att hon helt enkelt inte vill att träningen ska ta slut.

När hon tappar fokus i träningspasset så är det inte för att göra mig ledsen utan för att något störde henne, det blev för svårt och nyfikenheten tog överhand, jag måste göra det lättare för henne att lyckas nästa gång.

Du väljer själv hur du tolkar och svarar på din hunds beteende, tar du dem personligt så kommer dina känslor få styra ditt uppträdande och därmed din förmåga att träna din hund.

Lättare sagt än gjort, jag vet men vi tränar inte bara hunden, vi tränar också oss själva.

När jag gick från Schäfer till en känslig BC fick jag verkligen erfara mina tillkortakommanden, till skillnad från Schäfrarna som inte brydde sig nämnvärt om vilket humör jag var på, var Riva (BC) super känslig, om jag var på dåligt humör sprang hon av planen hur positiv jag än försökte vara, hon såg igenom min fejkade fasad.

Hon gjorde mig till en mycket bättre tränare!

Det är bra att fundera över vad hunden vinner på att göra si eller så och sen fundera på om man kan ändra på något. Vilket beteende vill jag ha istället? Och sen lägga upp en träningsplan för att komma dit.