Min Riva

Då har vi kommit fram till Riva min Border-Collie. Är man som jag uppväxt på en Schäferkennel och bara kört Schäfer så är det inte helt naturligt att byta ras så där. Därför var det ganska mycket hemlighetsmakeri kring henne, jag tänkte vem kan motstå en söt valp så jag hämtade hem henne och bjöd sen hem mina föräldrar som blev något förvånade. Flugsnapparen som pappa kallar henne.

Varför lämnade jag då rasen Schäfer? (Jag vill inte kalla det att jag lämnade, jag tar bara ett litet uppehåll.) Jag har skrivit om det förut, jag är nyfiken och jag har en bucketlist på raser som jag vill leva med och träna innan jag dör och B-C var en av raserna på den listan. Det är så extremt berikande att träna olika typer av hundar och jag är så glad att jag fått/får möjligheten att göra det.

Det finns en uppfattning om att B-C`s i stort sett är färdiga från start, att de är extremt lätta och visst de allra flesta är lättlärda, arbetsvilliga och lättmotiverade. Men! Man ska inte glömma bort att de lika lätt lär sig fel, att många av dem väldigt lätt hamnar i låsningar (det ligger i rasen att kunna fixera vid det de vallar och naturligtvis finns den egenskapen med även i annan träning,) de är känsliga och kan lätt bygga på sig rädslor av olika slag.

Att gå från Schäfern som spottar i nävarna och säger kom igen till allt, till en B-C som känner av minsta lilla humörsvängning och som sa hej då om jag var det minsta irriterad (behövde inte vara på henne) var en omställning som hette duga. Att bli petnoga med kriterierna för att allt fastnade fort och att ofta behöva stanna upp och tänka till för att jag fick någon annan extra rörelse på köpet än vad jag faktiskt just då tränade, ett exempel är när jag tränade bakbenssrörelse på kloss och samtidigt fick med en konstig huvudrörelse (fick kämpa ett tag med att få bort den.) Tajming fick helt enkelt en ny innebörd.

Riva växte upp med två Schäfrar, små barn, hästar, hundpensionat på gården och en matte som just fått upp ögonen för klickerträning, jag tror allt detta bidrog till att hon idag är en väldigt stabil, oberörd och orädd hund. Hon har alltid varit med överallt: på kurser, när jag gått med pensionatshundar, när jag var ute och red, på läger, i lekparker, på barnvagns turer osv.

Jag hade en plan redan från start jag ville inte ha en B-C som klättrade på väggarna, därför var jag noga med att lära henne slappna av i olika miljöer. Jag ville inte att hon skulle bli skottberörd, eftersom jag ville tävla bruks. Jag startade därför tidigt med ”ljudträning” hon fick som valp leta godis under skrammelgrejer, jag gick vid pistolskyttebanan och där lekte vi. Jag tränade ofta till ljudet från en skott/åska/smällar CD och jag körde uppletande med skott i bakgrunden.
Jag jobbade också mycket med antilås träning, alltså orka släppa saker som rör sig, inte fixera vid något, allt genom positiv träning. Jag jobbade mycket med externbelöningar och störningar. För att få måste man göra och ju fortare man gör ju fortare kommer man åt det man vill ha, detta har jag jobbat mycket och grundligt med.

Är hon då en hund utan rädslor? Ja idag är hon en trygg hund som visst kan bli skrämd men det är för helt normala saker som jag också kan hoppa till för.

När hon var unghund och allmänt spökig blev hon rädd för en skogsmaskin som körde på klubben där vi tränade och flydde av planen, när hon till slut kom tillbaka efter övertalning var hon skärrad och blockerad, så jag tog med henne satte mig på trappen till stugan i närheten av maskinen och där satt vi utan att göra något, när han tog lunch och maskinen tystnade gick vi fram till den, jag började prata med maskinen och berömde henne allteftersom hon blev modigare och modigare och efter någon halvtimme letade hon gömda godisar på maskinen. När föraren kom tillbaka gick vi tillbaka till trappen och satt och tittade på, detta höll jag på med en hel vecka och efter den veckan reagerade hon bara positivt på maskiner. Vad som hade hänt om vi inte löst upp situationen vet jag inte, jag kan bara spekulera, hade jag sätt mig i bilen när hon blivit rädd och kört därifrån, hade hon då kunnat beträda en appellplan igen? Hade hon kunnat möta en skogsmaskin på gatan? Hade rädslan senare smittat över på andra fordon? Tja jag vet inte, men jag är glad att jag la en vecka på att jobba bort den rädslan. Vad skogsmaskinföraren tänkte kan jag lätt gissa, tror de tankarna kan ha inkluderat en tvångströja och psykakuten 😉

Den här lilla hunden kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta den otroliga resan som jag gjort med henne är svår att beskriva. Jag utvecklades oerhört mycket som tränare och allt som jag lärt mig genom henne är jag så otroligt glad och tacksam för, hon har lärt mig innebörden av ordet fingertoppskänsla, att ha tålamod, att inte vara rädd för att det ska bli fel utan se felen som en viktig del av träningen, att se alla problem som roliga utmaningar. Hon är en underbar hund på alla sätt och vis. Hon blev en lysande liten brukshund som briljerar i skogen och sedan en liten lydnadsstjärna som intar alla tävlingar med en viftande glad svans, hon är alltid på i exakt rätt ögonblick och ställer upp i vått och torrt, dag som natt. Genom henne öppnade sig en dörr till toppskiktet i lydnaden, hon tog mig till talangtruppen vidare till spetsgruppen ut på rankingtävlingar med fina resultat och sen ut på SM där hon återigen bevisade vilken otrolig hund hon är och om några månader är det dags för nästa SM.
Hon må vara liten men i mitt liv är hon en av de största!

Text: Jessica Johansson

_G6Q9960

 

Kommentarer inaktiverade.